Levt i tvåsamheten länge nu, med en sambo som jag älskar högt och mycket, men jag  har senaste året kännt mig så fruktansvärt ensam och ihjältigen!

Man skall väl inte känna sig ensam i tvåsamhet, särskillt inte då man bott under samma tak i 9 år?

Är våra dagar ihopp till ända då bråken, och den bottenlösa förtvivlan gör sig mera och starkare påmind för varje dag!

Känner mig oförståd och ledsen utan att förstå vad jag gjort för fel, varför du har denna avighet mot mig!

Skall jag stanna och hoppas att det blir bättre, eller skall jag lämna och på sikt må bättre?
Lämna den som jag älskar och hoppats att jag skulle bli gammal med?

Tankarna är många, förtvivlan är djup. Hoppet saknas!